Wessmans sanning

 

2o14 avslutades med en underbar nyårsfest med vacker klädsel, supé, cigarr, skumpa, dans och underbara vänner i fantastiska Göteborg.

 

2o15 kom med bakfylla som var så jävla värt de!

Första månaden på året bestämde jag mig för att släppa taget om min hemkommun.

Där jag föddes, gick i skolan, rökte min första cigarett, hade min första fylla, gjorde mina första hyss, skaffade mina första (och livslånga) vänner.

Jag bestämde att lämna gatorna jag har gått på i 27 år. Skogen som jag har ridit i, lekt i och gråtit i. 

Människorna som jag har hälsat på vid affären, just för att alla känner alla.

Tryggheten och den fasta punkten i mitt liv - som jag haft en oörhörd hatkärlek till. Broby.

 

 

Utan att ha hittat ett nytt boende (eller ens varit säker på om detta va rätt) så sa jag upp lägenheten i januari 2o15.

Nu började jakten efter något nytt. Men också en miljon tankar.

Gjorde jag rätt? Va de rätt för barnen? Var det detta jag ville? Hur skulle de gå? Skulle jag känna mig ensam? Va lyckligare? Var skulle jag jobba? Plugga? Kommer vännerna försvinna? Orkar jag? 

 

Tro mig, jag har bollat tankar med mig själv, jag har övervägt, skrivit listor och övervägt igen. För många är det bara en flytt. För mig var det att lämna allt jag någonsin vetat.

 

Blocket, hyresvärdar hit o dit. Två veckor innan flytt stod vi fortfarande utan nytt boende.

Paniken över hur svårt det var att hitta ett boende stort nog för oss alla fem, var oörhörd. Ett tag funderade jag till och med på att köpa en husvagn och magasinera möblerna. Vad hade vi för val om vi inte hade hittat ett boende innan vi skulle vara ute ur vårt nuvarande?

Då ringer telefonen och vi får erbjudande om en 4,5 i ett område med mycket barnfamiljer och grönska.

Taget!

 

Jag var trött på mitt dåvarande jobb som telefonista. Jag var trött på all omorganisation i företaget och osäkerheten om framtiden. Och tanken på att pendla Helsingborg-Kristianstad varje dag var inte särskilt lockande. Cheften märkte mitt bristande engagemang och sa upp mig. Vi var överens om att det var bäst och jag slutade med bra vilkor. 

 

Hm.. Då stod jag alltså i en ny stad, utan vänner och utan jobb. Jag bollade fram och tillbaka om jag skulle sätta mig i skolbänken igen eller om jag skulle fortsätta inom psykiatrin. Men kanske i Danmark? Jag började jobba extra på psyk och hann vara där några dagar innan jag fick mail av en person som ville att jag skulle jobba som frisör på hennes salong.

 

Frisör? Salong? Oj, de va många år sedan jag hade stått på en salong. Ända sedan jag gick i skolan och hade min praktik. Praktiken som jag avskydde. Den som gjorde så att jag bestämde mig för att aldrig med jobba som frisör, i hela mitt liv. Aldrig.

 

Den här Petra var väldigt övertalande och jag gick med på att träffas. Vi satt på Väla, tre tjejer, Petra och hennes mamma. Hon berättade om omorganisationen i företaget. Om att nya frisörer skulle in för att gamla öppnade eget. Hon berättade om hyrstol, anställning, möjlighet till piercing och en massa annat.

Jag blev livrädd direkt. 

Inte kunde väl jag öppna upp företag och hyra in mig på en salong, i en stad, där jag inte känner en kotte. Hur skulle jag få kunder? Och vår hyra? Alla räkningar? Tänk om jag stod där o inte fick in en krona..

 

Jag pratade och pratade och pratade med min underbara man och med vänner o familj.

Vi bollade tankar, vägde för och nackdelar. T sa att jag kunde ju lika gärna testa.

 

Jag fick ett erbjudande om att testa två veckor innan jag bestämde mig.

Jag kände mig som bambi på hal is. 

Helt vilsen bland färger, colorance och nyanseringar.

Bayalage, ombre, sombre och dipdye.

Va??

 

Petra va underbar och stöttade mig i allt jag gjorde. Min första ombre blev en dipdye... omg

Jag kände att jag hade glömt allt. Jag viste inte hur man blandade färg och blekning och allt va som bortblåst. Trodde jag. Men, de satt i ryggraden. Jag behövde bara friska upp minnet. Att stå på salong var plötsligt det bästa som kunde hända. Prata med kunder. Få en enorm social krets. Få vara kreativ och känna hur jag utvecklades för varje dag. Att få pierca! 

 

Jag öppnade upp företaget YTO Bodypiercing and Hair och det gick (går) så jävla bra!

Jag är så otroligt tacksam Petra, som tjatade på mig om att våga chansa.

Som hjälpt mig hela vägen. Och för att jag får chansen att vara på Helsingborgs mest inarbetade salong.

Jag minns känslan när jag hade min första stammis. Någon som kom tillbaka och blev min.

Nu har jag en kundkrets med både nya och stammisar och står fullbokad nästan varje dag.

Jag älskar mitt jobb, jag älskar mitt Helsingborg.

 

Jag är så glad att jag tog steget o flyttade. Att jag vågade hoppa på ett helt nytt tåg! Vilka människor jag har i mitt liv alltså!

 

Jag har även bytt namn på min lilla kille. Han heter inte Edvin. Han heter Eddie. Jag ville att han skulle heta Alfons eller Eddie när han föddes. Men blev nerrötad. Han jhar kallats Eddie sedan han var 14 månader. 

På dagis kallas han Eddie, hans vänner säger Eddie och han presenterar sig som Eddie. Så jag bytte. 

 

Eddie trivs jätte bra på förstkolan. Han har många kompisar och tycker om att bo i Helsingborg. Även om han så klart kan uttrycka saknad efter gamla kompisar så är han trygg i de han lever i nu.

 

Värre var det för Ida-lie. Mitt mammahjärta har slitits i tusen bitar ett flertal gånger. Det är inte lätt att hitta sin plats i en stad, på en skola, bland nya människor när man är 11 år. När man dessutom kämpar med identitetskris, pubertet och vuxen/barnliv. 

Hon har varit så ledsen. Och jag med. Jag har till och med övervägt att släppa henne tillbaka. Låta henne växa upp hos släkt i Broby. För att hon ska må bra. Tro mig, jag har gråtit floder. Efter två skolbyte, mycket prat och en viss acceptans så trivs hon. Visst, hon kommer alltid sakna Broby. Hon hade hela sin trygghet där.

Men hon har en jätte bra skola och har fått många fina vänner. Hon älskar att kunna gå på väla och allt annat som finns i en stad.

Hon har blivit så självständig och så duktig. Jag är så stolt över denna lilla tös!!

 

Nu flyter allt på. Allt faller mer och mer på plats. Och jag älskar mig själv för de stora val jag har gjort de senaste året. Jag älskar min man som stöttat och väglett mig. Och jag känner att jag har gjort rätt när det gäller barnen. Vad finns de för framtid i Broby? Att läsa till undersköterska och jobba på Lindgården. 

Jag vill ge mina barn större möjligheter. Alternativa skolor/utbildningar. Större karriärsmöjligheter och ett självständigare liv. Jag tror och hoppas att jag har gjort rätt.

 

Förutom flytt, jobb o barn så har vi rest.

Jag , T och Sanna var i Rom och upptäkte kärlek, arkitektur, historia, värme, skratt, gråt och underbar mat/dryck.

Lediga dagar har vi spenderat på Tropical beach under somarens varma dagar. Vilken fin strand!

Vi har turat till danmark en massa. Ibland bara fram o tillbaka o ätit o druckit gott. 

Vi har upplevt stans uteliv och en massa goda resturanger. 

Vi har en fantastisk barnflicka som är underbar med barnen.

Vi har en jätte fin lägenhet, men är på jakt efter något att köpa.

 

Summa summarum Det går bra nu.