För första gången i mitt liv så går jag ut, offentligt, med något som har plågat mig sedan många år.
1996 kom jag i kontakt med paykiatrin första gången.
Min panikångest var ohållbar och mina föräldrar tog mig till BUP.
Sedan dess har min ångest (som jag ofta får utan märkbar anledning) plågat mig till och från i hela mitt liv.
Många gånger har min ångest och mina panikattacker varit så intensiva att det begränsat mig från att leva.
Vissa år/månader känner jag inte av det alls.
Jag har haft ett par bra år nu utan någon märkbar ångest.
Hade ett skov för ett år sedan, men det va mkt som hände då.
Min man va borta, vårdnadstvist med ex, nytt jobb, skola, dubbla arbeten, ja en massa.
Men jag kom ur det igen.
Nu är det tillbaka, sedan ca 2 månader.
Jag håller på att äta in mig på SSRI (antidepressiva) men det är jobbigt.
Fruktansvärt rent ut sagt.
Det tar ca 8 veckor innan man har en stabilitet och i inledningsfasen så mår man skit. Riktigt jävla skit.
Jag har tryck i bröstet, overklighetskänslor, klump i halsen, svårt att andas, yrsel, svettningar, panik, trötthet, spända muskler mm.
Allt detta gör att jag blir rädd för alla kroppsliga symtom o tänker att det kanske är nått annat? Kanske är det något allvarligt som händer? O sen får jag mer panik o så går de runt o runt o runt i en jävla cirkel.
Jag mår ganska skit just nu.
Jag Hr alltid dolt detta.
För jag har skämts.
Känt skam över att vara ett psykfall.
Men jag skäms inte mer.
Jag mår dåligt.
Som fan.