Ett svart lam bland vita får..
Det är inte lätt att vara den som inte följer strömmen.
Att vara den som inte håller med och inte skrattar åt alla skämt.
Det är inte en självklarhet att bli accepterad för den man är och respekterad för de val man gör.
Inte av omgivningen, inte ens av de nära.
Att bryta mönstret, låta sina egna ben bära och börja säga främmande ord som nej , stop , sluta , jag vill , jag vill inte.. Och sedan stå för detta är dumt om man vill få vara med.
För då ska man va tyst. Man ska lyssna på de som vet (eller inte vet?). Man ska följa alla goda råd och inte ta egna stora beslut i livet. Man ska vara nöjd med det man har och inte söka efter mer.
Om man vill vara med.
Om man plötsligt börjar rannsaka sitt liv, sitt eget liv och komma fram till att såhär vill jag leva och här vill jag bygga mitt bo så kan omgivningen få för sig att man är konstig, styrd av någon annan eller manipulerad.
Jag är bara jag.
Jag säger vad jag tycker, jag visar vad jag känner och jag visar min styrka och svaghet.
För första gången någonsin så släpper jag "rädslan" för att inte duga och säger vad jag vill.
Då försvinner alla. Som om jag inte fanns..
Min terapeut och jag Har kommit fram till något. Något som jag aldrig sagt och det är vilken prestationsångest jag har haft hela livet. En prestationsångest som jag skapat för att vara lika snäll, lika duktig och lika bra som min fina bror.
Jag var aldrig det. Jag var jobbig, nosig, trotsig, sur, bestämd och kaxig.
Jag hamnade i massa trubbel och ställde alltid till det för mig själv och min omgivning.
Allt jag ville var att vara lika bra som min bror.
Pressen jag satte på mig själv ledde till en ökad ångest. En panikångest utvecklades och livet förändrades.
Jag har aldrig varit jag för jag har alltid velat vara bättre, vilket lett till att jag inte gjort vad jag vill med livet utan följt vad alla andra tyckt va bäst.
Jag har funnit mig i det men inte mått bra.
För innerst inne har jag velat annat.
Och detta andra har stått där inom mig och knackat o velat ut.
Men jag har sagt nej, tyst, sluta.
Det är bäst så här, alla tycker att det blir bäst så här!
Jag har hållit emot, men ibland inte orkat och då har jag istället sökt kickar av olika slag. En sorts revolt mot mig själv.
Alla dessa samtal jag haft sista tiden har lett fram till det jag skriver idag. Varför jag gjort som jag har gjort och mått/mår som jag gör.
Att jag varit så rädd för att inte vara bra nog inför andra, att jag har tappat mig själv.
Min rädsla för att bli vänd ryggen om jag går emot, att bli lämnad och utstött av de som står mig närmst, har varit så stor..
Den har varit så stor att jag inte vågat säg vad jag tycker o tänker i olika situationer.
Så man kan nog kalla mig falsk.
Men jag har varit falsk mot mig själv.
Jag gråter till min Tomas när jag känner mig besviken och ledsen. Jag klagar till honom när jag känner mig orättvist behandlad. Jag skriker åt honom när någon annan gör mig arg.
Jag berättar om mitt liv, hur jag känt i olika situationer.
Jag förklara hur jag känner och när han försöker hjälpa så blir han hatad.
För ingen har hört det här från mig förut.
Allt han får stå ut med..
Allt bara för att jag varit en sån mes och aldrig på riktigt sagt hur jag känt i vissa situationer.
Jag vill inte ha en klagomur, jag vill att alla ska lyssna på hur jag känner.
För jag lyssnar alltid på hur alla andra känner, tycker o tänker.
När jag säger ifrån så vill jag bli hörd, istället blir jag lämnad utanför.
Nej jag vill inte ha empati och inte någon sympati heller.
Jag går i terapi, jag kan ventilera om mina känslor. Komma till insikter som skrämmer skiten ur mig.
Jag blir hörd men aldrig från rätt person.
