Wessmans sanning

Jag känner att jag inte behöver klä ut mig.
Malta-brännan är ett minne blott, hängig som få och känner mig/ser ut som en jävla zombie.
Men en dag som denna, är det ok. Helt jävla ok.

Lillan är på halloweenfest.
Eddie är ute o går med T och Itch och Zaphira är ute o knackar dörr med Moa o vänner.

Jag tänker skrubba jacuzzin o spola upp ett varmt bad.
Nej just de! Jag får ju inte bada!!!!
#helvetesjävlablödningar

En bok som jag snart läst klart är Mitt perfekt liv av magdalena graaf.
Vilken bok!
Känns som om de mesta hon skriver där är jag.
Jaaa men precis, FÖRUTOM kändisskapet.

Möte idag.
Det gick bra, tror jag.

Till middag blev det (såklart enligt LCHF)

Dragonkyckling och bönor.
Eddie älskade det, dock fick han ris istället för bönor.
O de va riktigt gott tyckte jag med.

Nu ikväll blev jag sjukt sugen på kakor eller paj eller något.
Så jag o Eddie slängde ihop en lchf-paj med vaniljgrädde.
Så jäkla gott blev det!!

Recept kommer nedan :)

 

 

• 3-4 kycklingfiléer
• 4 dl vispgrädde
• 2 msk soja
• 1 msk torkad dragon eller 2 msk färsk hackad dragon
• 1 tärning kycklingbuljong (utan glutamat)
• salt och vitpeppar

Blåbä o hallonpaj

• Blåbär/hallon
• 2 dl Mandelmjöl (Jag tog en stavmixer och mosade vanliga hela mandlar till mandelmjöl)
• 0,5 dl Ica stevia strö 
• 50g smör
• 1 ägg
• 0,5g vaniljarom
• 2,5 dl grädde

Sätt ungen på 200 grader.

Ta fram blåbär/hallon ur frysen och täck hela botten i formen, eller så mycket blåbär/hallon som du vill ha och låt det tina en stund. Smält smöret.

 

Rör ihop alla ingredienser och det smälta smöret till en smet och lägg det sedan över blåbären. Grädda sedan i mitten av ungen i cirka 15 min (man får hålla lite koll).

 

 

Nu är jag inne på min 4:e LCHF-dag.

Jag kör inte strikt-strikt utan har plockat bort;

* Pasta

* Ris

* Potatis

* Bröd

* Socker

 

Så inget med godis, chips eller kaffelatte.

Däremot äter jag mörkt knäckebröd och tillåter frukt ibland.

Jag har även druckit lite sockerfri blåbärssoppa nu ikväll, men mest för att jag är dålig i magen och kände att jag behövde lite blåbär.

Jag satsar på -7 kilo.

 

Sen är jag ju sån, jag vill se resultat NU NU NU!

Men jag hoppas att iallafall gått ner 2-3 kilo om en månad.

 

Dock har jag svårt för recept.

Idag gjorde mannen chili con carne, fixade riset brevid för min skull.

(jag brukar annars alltid blanda i riset i guccan)

Så det funkade.

Igår blev det kyckling och ungsrostade grönsaker.

I förgår kommer jag inte ens ihåg.

Behöver tips på enkel o snabb LCHF-mat.

 

Sen har jag ingen telefon för den tappade jag idag, hårt och bestämt rakt ner i golvet.

#inteallsmeningenattblisåfrustrerad

 

 

 

Idag har vi blivit medbjudna på spa av två väldigt fina vänner, för att fira en bra händelse i hans liv.

Ska bli riktigt roligt då jag aldrig varit på Ronnyby Brunn.

Känns verkligen som om jag/vi behöver detta efter all sjukdom och stress.

Packar ihop det sista inför eftermiddagen kvällen nu.

Och en jäkla tur att jag har slutat blöda! Annars hade det arit katastrofalt.

Eller äsch, ett glas vin och lite massage med J när grabbarna badar bubbel hade funkat ändå :)

 

Veckan har bestått av en riktig sjukstuga där barnen har löst av varandra.
Den enda som har klarat sig är Ida-lie.
Och nu håller jag tummar och tår för att det fortsätter så!
Att vabba en vecka är inte coolt, även om man får en del gjort.

Ida-lie var hos tandläkaren igår och jag fick dra dit idag.
Inte alls roligt! Jag avskyr tandläkaren för det gör ont och det är förbannat dyrt!
Funderade ett tag på att dra över till Polen o fixa tänderna, men för två rotfyllningar är det knappt lönt. Och vågar jag?
Jag kan inte begripa att tandvård inte ingår i den vanliga vården med frikort och grejor.
Så många människor med dåliga tänder som tvingas tappa dem eller ha ont för att de inte har råd.
Förjävligt enligt mig!!

Dessutom kändes de som om de höll på att kväva mig idag med påsar o grejor :(

Knep nog nästan sönder Tomas hand ;)

Lillan är på disco ikväll och Eddie är en riktig buse.
Zaphiras feber har äntligen lagt sig.
Så nu är alla friska och glada igen :)

Kan inte fatta att hon redan är tio år och att Eddie fyller fyra!

 

Jag är så trött på denna sjukstuga nu.
Barnen löser av varandra med influensa och själv känns det som om den är på gång hela tiden.
Bubblig i magen och lätt illamående.
Jobbet lär inte vara glada att jag är borta så mycket nu.
Men vad ska man göra?
Ta med magsjuka barn till arbetet?
Ångest, ångest, ångest.

Och så mycket att tänka på.
Jag vill inte bo här.
Det är för litet.
Jag vill ha bättre lön.
Men det händer inte.
Jag vill ha nya intresse.
Men jag orkar inte.
Jag vill utbilda mig vidare.
Men jag hinner inte.

• 
   
   

  

   

   

  

  

   

I fredags så var det massa mys.
Jag o Tomas hämtade ut bilen från verkstaden efter jobbet.
Besiktigade den och körde till maxi o handlade hem gottis.
När vi kom hem så lagade vi tacos och mös med barnen.

Igår så hade vi lite vänner här.
Fina vänner.
Vänner som man kan säg allt till.
Vi åt ostbricka, drack lite, spelade sällskapsspel, skrattade och hade kul.
Vi sjöng kareoke och Tomas fick äntligen ihop sitt rockband till guitarr herro.
Jesse på bas, Ida-lie på trummor, hennes kompis Moa på mikrofon tillsammans med Zaphira och Sanna på gitarr.
Tomas var maneger och jag o Robban satt mest o skrattade.

På natten vaknade lilla Eddie med maginfluensa.
Imorse verkade han vara bättre och ville hitta på något, så vi satte oss i bilen för att susa till Ikea med Sanna.
Halvvägs kom en kaskadspya så de va bara o vända o lämna över lilla sjuklingen till Tomas.
Nu har han 39.1 grader i feber och imorgon blir det VAB.
Så många som har maginfluensa nu.
Jag vill inte, vill inte, vill inte!

Efter i lördags så fick jag mycket att reflektera över.
Så underbart att få prata och dela tankar och känslor med mina fina vänner.
Jag har varit kvar i något som jag lämnat för längesen.
Det har jag väl egentligen vetat innan men förträngt.
Jag har inte velat inse eller ta itu med saker som jag känt så mycket för.
Just för att jag varit, eller är, så rädd att förlora det som står mig så nära.
Men jag då? Jag är snart 30 år och stampar kvar här, för alla andras skull.
Heart vs brain.
Eller egentligen så är det väl mer att mitt hjärta slits åt två olika håll.
Jag måste snart konfrontera människor, försöka förklara, få dem att förstå att det här är Jag, det här är Mitt liv, Mina vägar som jag har valt dem.
Och så här kommer det att bli. Älskar de mig så finns de kvar, alltid.
Glädjas åt min framgång, min lycka och mina val. Att ni ser på mig med ett leende när jag vecklar ut mina vingar och flyger själv.
Att ni håller min hand de dagar jag vacklar, men fortfarande låter mig se mitt mål lika klart.
Snälla håll inte mig tillbaka, begränsa inte mig.
Låt mig luta mig emot er när jag håller på att falla.
Det hade jag gjort med er, utan att blinka.

I så många år har jag känt mig vingklippt.
Men jag är redo nu, på riktigt.
Hoppas ni är med mig.

..att överdriva.

Jag har alltid tyckt att det är sjukt fult med botox i läpparna.
Men nu, ju mer jag tänker på det o ju mer jag ser min streckaktiga mun, så blir jag sugen på att testa.
Man lever en enda gång.
Varför inte då prova på det man är nyfiken på?
Botox går ju ändå bort en så det spelar väl ingen roll?

Man behöver ju inte överdriva..(!?)
Jag tänker mig bara en enkel förändring.

I helgen tog vi det lugnt och Eddie var riktigt pappasjuk.

Och ni som har invändningar på det kan ju ta det med någon annan.

Man kan se en fader i någon man delar allt utom blod med.

 

 

Folk som medvetet ignorerar och stänger ute en annan människa är det värsta jag vet.

Som mobbar i smyg, lite diskret, men ändå så påtagligt för den utsatta.

Jag tycker att det är fruktansvärt! Jag blir jätte arg!

För mig är det självklart att alla ska få vara med.

Även om man inte älskar alla så kan man beté sig i varandras sällskap.

Jag tycker det är sorgligt att det finns barn, unga och vuxna som har ångest för att gå till skola, praktik, jobb med en ångest över hur dagen kommer att bli.

Är det någon som kommer reta mig?

Är det någon som kommer pika mig?

Någon som kommer stänga mig ute ur sällskapet på rasten? Ur leken?

Någon som ens kommer att se mig alls?

Oron över hur stor klumpen i magen kommer att vara och växa under dagen.

 

Och alla som i tysthet ser på. Ni är fan lika blåsta!

 

Man lever en gång, en enda gång! 

Låt alla få vara med, stäng ingen ute.

Till vilken nytta? Ett liv, en chans. Ta den, gör rätt..

Dagen har bestått av att jag har piercat Jessie och hennes dotter.

Jag vet inte om jag är sjuk men jag njuter av att kunna köra en kanyl genom en annan människas kropp, åsamka någon smärta och en mindre blodförlust samtidigt som jag får pengar för det och inte blir anmäld!

Jag tycker om att känna hur brosket går söder av mitt tryck med kanylen, hur huden bara ger med sig för mitt verktyg.

Att jag dessutom får göra detta på min mans ex 3 ggr samma dag är ju rena jävla lyckodagen.

 

Efter tortyren så blev det kalas hos min farmor o farfar.

Lilla farfar blev ett år äldre.

Jag påpekade att det kanske hade varit en idé att skriva in sig på PRO och få lite fler vänner och intressen.

Farfar tycker dock att det är gamla människor sm är med där, så det är ingenting för honom.

 

Nu slappar jag i soffan efter en lååång dusch med min kärlek och bara njuter av vår nya inredning i tvrummet. 

Dock med en jävla huvudvärk som vägrar ge med sig på flera dagar.

 

 

Har ju haft så mycket olika bloggar genom åren att jag glömmer bort vad de heter o vad jag har för login.

Men nu är de denna bloggen som jag kommer skriva i.

 

Något som jag tyckte var viktigt var det här med dubbelmoralen vi lever bland.

Jag hatar sånna som skriver på facebook "falska vänner" , "sveket gör så ont" , "detta trodde jag aldrig om dig" "falskaste människan jag vet" osv.

 

Men när man tänker efter lite så är det ju så.

Våra vänner, är de våra riktiga vänner?

Altså om vi går djupt i det hela.

Vad är en riktig vän?

Det är nog en mening som är väldigt skiljd i svaren beroende på vem man frågar.

 

Om jag frågade min dotter, som då var 7 år, vad en riktig vän var så svarar hon;

En som man har roligt med och som inte är dum.

 

Ja men visst, det stämmer ju! Kort och gott.

Men alla människor är någon gång dumma. Jag själv kan vara riktigt elak.

Men det är för att jag inte accepterar vissa saker.

Innan var jag mer acceptant. 

Jag kunde ta lite skitsnack, lite backstabbing och jag blundade ofta för det.

Jag vet inte om det har med åldern att göra, men jag gör inte det längre.

Varför ska man vara med någon som man inte kan lita på?

Eller rättare sagt, varför ska man vara vän med någon man inte kan räkna med alltid..

 

För mig är det skillnad på vän, kompis och bekant.

Innan räknade jag att jag hade massa vänner.

Men med tiden blev den skaran väldigt liten.

kompisskaran blev mindre medan bekantskapen höll i sig.

 

Vän; Någon man alltid kan lita på, någon som inte pratar strunt om dig till andra, någon du kan ringa mitt i natten, någon som du kan ligga i fosterställning hos och bara skrika och gråta, någon som blir glad för din framgång och lycka, någon du kan ha olika åsikter med utan att bli osams, någon som u vet skulle backa dig i en fight, någon som skulle hjälpa dig när du har det svårt och som alltid säger sanningen, någon du kan säga allt till och det stannar där. 

 

Jag har, förutom min man, tre vänner. Riktiga vänner som jag alltid kan prata med och lita på.

För några år sedan var mina vänner kanske 8-10 stycken. Trodde jag.

Men när jag började sätta personliga krav på vad jag accepterar och ine så försvann många.

För att jag valde det.

Jag valde att inte bli sårad eller besviken på de som jag verkligen litade på.

Jag var så trött på att alltid ställa upp men när jag behövde något så fanns inte den personen där som jag faktisk trodde skulle finnas.

Jag kapade band. Sågade människor och slipade de diamanter jag hade tillhanda. Det blev mina vänner. Mina fina riktiga vänner.

 

Nu vet jag knappt ens vad jag bloggar om.

Jo, falskheten som råder.

Ögon som inte öppnas och vänskaper som inte är hälsosamma.

Snälla öppna era ögon, tillåt er inte att bli sårade och acceptera aldrig en kniv i ryggen även om det bara är en liten.