Wessmans sanning

Just ikväll så saknar jag en del människor så mycket att det gör fysiskt ont i min kropp.

Jag har till och med fällt någon tår i tysthet..

Jag vet att egentligen handlar det bara om att jag ska ta mig tid att hälsa på.

Men samtidigt så hinner jag aldrig o de känns som om tiden går så fort.

Jag är så rädd att något händer de som står mig närmst, och så har jag inte tagit mig tid att ta tillvara på tiden vi hade kunna haft ihop.

Bara för att jag är för stressad.

Det är så jävla jobbigt o jag tänker att "jag måste ringa imorgon, eller jag måste snart åka dit".

Sedan gryr morgondagen och lika snabbt får den ett slut, utan att jag ens har hunnit reagera.

Ikväll är det som sagt extra jobbigt.

Antingen är det pga vinet, eller är jag bara mensig.

Vill egentligen ringa runt o säg hur mycket jag älskar vissa..

Jag borde.. Men gör inte det.