Wessmans sanning

Mys på väla och lite annat skoj.

Lillan har lekt med bästisen och fisen har varit hos svärmor.

Nu blir de mys innan sängen.

Åter till verkligheten imorgon efter sjukskrivningen.

Åkte ifrån stan utan någonting.

Fanns inga rätta storlekar varken på skopunkten eller skodej.

Får dra en vända till en annan dag.

När vi kom hem satte vi igång med pepparkaksbak för hela slanten.

Det uppskattades av allihop även lilla Eddie åt upp den mesta av degen :)

Det årliga julbaket missade jag i år. Posten måste ha tappat bort inbjudan och telefonnätet har kanske legat nere?

Men vi fixar julstök här istället :)

Avslutade kvällen med filmmys o godis som vi köpte på godishuset i stan.

Idag sov alla ungarna till 09:50 och det uppskattas av en trött mamma. Tomas va uppe hur tidigt som helst o tränade, va ute med hunden o fixade grejor till tippen.

Vi har äntligen rensat ut bland all skit o tömt alla små förråd vi har i lägenheten.

Blev en hel del till UFF och tippen minsann.

Idag blir de att sätta upp granen.

I eftermiddag får vi kaffegäster som inte sett på några år.

Sen blir de lite lussande av barnen o lussefika.

Vi har iallafall varit o träffat farmor o farfar en stund idag.

Jag försöker ta mig an saker och bara längtar tills min energi är tillbaka.

Och jag har ingen matlust alls.

Mår mest illa när jag tänker på att äta.

Att vara den som inte håller med och inte skrattar åt alla skämt.

Det är inte en självklarhet att bli accepterad för den man är och respekterad för de val man gör.

Inte av omgivningen, inte ens av de nära.

Att bryta mönstret, låta sina egna ben bära och börja säga främmande ord som nej ,  stop , sluta , jag vill , jag vill inte.. Och sedan stå för detta är dumt om man vill få vara med.

För då ska man va tyst. Man ska lyssna på de som vet (eller inte vet?). Man ska följa alla goda råd och inte ta egna stora beslut i livet. Man ska vara nöjd med det man har och inte söka efter mer.

Om man plötsligt börjar rannsaka sitt liv, sitt eget liv och komma fram till att såhär  vill jag leva och här vill jag bygga mitt bo så kan omgivningen få för sig att man är konstig, styrd av någon annan eller manipulerad.

Jag är bara jag.

Jag säger vad jag tycker, jag visar vad jag känner och jag visar min styrka och svaghet.

För första gången någonsin så släpper jag "rädslan" för att inte duga och säger vad jag vill.

Min terapeut och jag Har kommit fram till något. Något som jag aldrig sagt och det är vilken prestationsångest jag har haft hela livet. En prestationsångest som jag skapat för att vara lika snäll, lika duktig och lika bra som min fina bror.

Jag var aldrig det. Jag var jobbig, nosig, trotsig, sur, bestämd och kaxig. 

Jag hamnade i massa trubbel och ställde alltid till det för mig själv och min omgivning.

Allt jag ville var att vara lika bra som min bror.

Pressen jag satte på mig själv ledde till en ökad ångest. En panikångest utvecklades och livet förändrades.

Jag har aldrig varit jag för jag har alltid velat vara bättre, vilket lett till att jag inte  gjort vad jag vill med livet utan följt vad alla andra tyckt va bäst.

Jag har funnit mig i det men inte mått bra.

För innerst inne har jag velat annat. 

Och detta andra har stått där inom mig och knackat o velat ut. 

Men jag har sagt nej, tyst, sluta.

Jag har hållit emot, men ibland inte orkat och då har jag istället sökt kickar av olika slag. En sorts revolt mot mig själv.

Alla dessa samtal jag haft sista tiden har lett fram till det jag skriver idag. Varför jag gjort som jag har gjort och mått/mår som jag gör. 

Att jag varit så rädd för att inte vara bra nog inför andra, att jag har tappat mig själv.

Min rädsla för att bli vänd ryggen om jag går emot, att bli lämnad och utstött av de som står mig närmst, har varit så stor..

Den har varit så stor att jag inte vågat säg vad jag tycker o tänker i olika situationer.

Men jag har varit falsk mot mig själv.

Jag gråter till min Tomas när jag känner mig besviken och ledsen. Jag klagar till honom när jag känner mig orättvist behandlad. Jag skriker åt honom när någon annan gör mig arg.

Jag berättar om mitt liv, hur jag känt i olika situationer.

Jag förklara hur jag känner och när han försöker hjälpa så blir han hatad.

För ingen har hört det här från mig förut. 

Allt han får stå ut med.. 

Allt bara för att jag varit en sån mes och aldrig på riktigt sagt hur jag känt i vissa situationer.

Jag vill inte ha en klagomur, jag vill att alla ska lyssna på hur jag känner.

För jag lyssnar alltid på hur alla andra känner, tycker o tänker.

Nej jag vill inte ha empati och inte någon sympati heller.

Jag går i terapi, jag kan ventilera om mina känslor. Komma till insikter som skrämmer skiten ur mig.

Jag blir hörd men aldrig från rätt person.

Jag är sjukskriven nu.

Hatar att vara det men jag är helt tom på energi.

Jag saknar mitt fina jobb något så enormt mycket.

Alla fina glädjespridare som arbetar där.

Ni är alla viktiga för mig där!

Jag är så trött, så otroligt trött.

Både fysiskt och mentalt.

Min kropp repar inte sig helt hundra efter blodförlusten och allt annat som vilar på ens axlar.

Människor som man litat blint på, går bakom ryggen.

Mycket är suddigt just nu och jag tappar fotfästet för en stund..