Att bo någonstans i 27 år och sedan plötsligt hamna där man inte känner någon, där man inte känner till några områden eller vägar, där man inte vet vart man ska köra för att ta sig från A till B, var mer skrämmande än jag kunde tro.
Känns så surrealistiskt.
Som om jag lever här och att alla fortsätter utan mig, glömmer mig.
Kan inte riktigt förklara känslan.
Idag körde jag fel två gånger.
Mitt usla lokalsinne gör inte det bättre heller..
Är väl extra jobbigt i början, innan man vet hur allt fungerar och vart allt finns.
Men nu är det mesta ganska skrämmande.
Och jag som brukade dras till spänning.
Jag vill inte bo i Göinge för jag känner att jag inte har nån framtid där, och jag vill ge mer möjligheter till barnen.
Men samtidigt så är det min trygga punkt.
Mina föräldrar, mor o farföräldrar, vänner och minnen finns där.
Men här har jag min lilla familj, nytt jobb och andra förutsättningar att lyckas med det jag vill i framtiden.
Det är jobbigt när man har denna känslan. Men den försvinner väl med tiden.
Får försöka utforska omgivningen lite mer.
Overklighetskänslor är bara förnamnet och det är med största sannolikhet för att allt, som sagt, är så främmat för mig.
Känns som om de va igår som jag inte kunde föreställa mig hur de skulle va o flytta. Och nu ligger jag här..? Känns som jag inte hinner med i tiden o de skapar mer overklighetskänslor o mer ångest.
Måste bryta detta NU.
För jag vill ju faktiskt detta och jag trivs i lägenheten.
Jävla psyke att spöka
