Varför är man så självkritisk?
Så fruktansvärt elak mot sig själv?
Det spelar ingen roll hur mycket man går ner i vikt, hur långt hår man än får, hur snygga naglar man än bygger eller hur fina bröst man än opererar.
Man ser ändå fel och brister någonstans.
Men vem säger att det är fel med en stor rumpa?
Att det är pinsamt med bristningar på magen?
Att det är äckligt med celluliter?
Vem har bestämt idealet på hur människan ska se ut?
Vem har rätt att peka ut icke-normen?
Nu låter det som om jag är harmonisk, tillfreds och acceptant med hela mitt Jag.
Men i helvete heller.
Jag önskar att jag var det.
I halva mitt liv har jag drivit ett ständig krig med en fruktansvärd acne.
Jag har inte, förän nu, börjat gå utan smink.
Jag har spenderat tusentals kronor på covers, foundations, puder, ansiktskrämer, behandlingar och mediciner.
Tro mig när jag säger att jag är expert på att täcka saker i ansiktet.
Jag led fruktansvärt mycket över att se ut som att någon hade skjutit mig med ett hagelgevär i ansiktet.
Om jag sov borta så gick upp innan alla andra för att sminka mig så att man inte skulle se min fruktansvärda hy.
Jag doppade inte huvudet när jag badade i rädsla att sminket skulle blotta mitt fula nylle.
Än idag har jag svårt att doppa huvudet eller få vattenstänk i ansiktet, det sitter kvar i mig.
Jag gick inte utanför min dörr utan puder o foundation i full beredskap i väskan.
Vilken ständig stress jag levde med.
Den jävla pressen jag själv satte med att inte visa ansiktet utan smink. Aldrig.
Jag kämpar med min vikt.
Jag väger 10 kg mer än vad jag brukar göra eller som jag alltid har gjort.
Omgivningen kanske tycker att jag är smal.
Men för mig själv är jag fläskig.
Jag har jojobantat sedan jag fick mitt sista barn.
Alltså i lite mer än tre år.
Ingenting tycks fungera.
Jag orkar inte gå o va hungrig, orkar inte att man ska räkna varje kalori eller kolhydrat, jag klarar inte av att avstå alla sötsaker och jag är för lat för att springa på gym varje dag.
Så jag borde skylla mig själv.
Men jag skyller på alla andra smala, högpresterande jävla perfektionister där ute.
Ni gör mig bitter med alla selfis på smala midjor, fasta rumpor och tajta magar.
Jag avundas alla med långt svallande hår.
Mitt eget växer typ nada och jag är en rastlös själ som ofta färgar eller klipper mig när jag är uttråkad.
Jävla pojkfrisyr alltid!
Ja för de säger normen, den där förbannade normen, att en flicka har långt hår och en pojke har kort!
Förändring. Denna ständiga förändring.
Hela mitt liv har varit en förändringsprocess.
Ett evigt sökande efter något som gör mitt inre tillfreds.
Ändra om i hemmet, byta frisyr, shoppa, shoppa, shoppa, byta bil, byta möbler, byta stil, byta barnvagn, byta soffa, byta boende.
Jag hade, på 1,5 år, 9 olika vagnar till min son.
På 2 år har jag haft 6 eller 7 olika soffor.
På 10 år har jag flyttat 17 gånger.
Ja ni ser?
Kicksökare som jag är så har jag hamnat i problem många gånger i mitt liv.
Min impulsiva sida har sårat både mig själv och min omgivning flera gånger om.
Ofta har jag inte ens lärt av mina misstag, utan provar envist igen o igen o igen.
Däremot har jag lärt mig mycket på dessa 27 år.
Jag har sett mycket, känt mycket och hört mycket.
Erfarenheter som jag både värderar och hatar.
Allt för att finna den där inre tillfredsställelsen.
Jag vet, jag vet, att lyckan inte finns utanför mig själv.
