Wessmans sanning

Jag lyckades lova barnen att åka till busfabriken efter jobbet igår.

Något jag ångrade bittertnär klockan närmade sig tre.

Men, jag lyckades övertala barnen att vi skulle bakà kanelbullar och mysa istället.

På något vänster gick dem med på de!

 

Jag kommer aldrig bli någon bullmamma.

Även om jag faktiskt är grym på att baka.

Kanske för att vi ofta bakade när jag va liten?

Jag bakade både med mamma o pappa och även hemma hos farmor.

Pappa bakade alltid vaniljbullar.

Mamma o jag bakade lussebullar, negerbollar, kanelbullar och bröd.

 

När jag var liten så lekte jag oftast bara med killar.

Det var mindre komplicerat.

Man satt inte bara still o lekte med dockor utan man var ute och lekte krig, dunkgömme och kurragömma.

Det passade mig bättre på något vis.

Sen var våa grannar pojkar.

Det fanns liksom iga flickor runtomkring oss.

 

Jag minns att vi ofta lekte krig i skogen.

Det var så roligt!

Va hade byggt läger, hade gamla patroner som pengar, stubbitar som meloner, pinnar som gevär.

Hela skogen var vårt krigsfällt.

Vi hade gömstälen som var helt kamoflerade.

Idag vet jag var ordet kamoflera betyder.

Men då, när jag var 8 år så viste jag inte exakt vad det var.

Men det blev en del av leken. En del av leken som inte alls kändes ok.

 

Det var jag, min bror och två pojkar som alltid lekte.

Jag var 8 år, min bror var 10år och hans kompis var också 10år. Hans storebror i sin tur var 14år.

Vi lekte bra trots att jag var liten.

Och liten var jag. 

130 lång och 25 kilo.

 

Broren som var 14år var stor, pluffsig och ofta svettig i pannan.

Han var inte som alla andra, det har jag förstått med åren.

Han gick på scoterna och hade alltid gröna militärliknande kläder.

En typisk kille som vöxte upp till en hämmad enstöring.

 

När vi lekte krig så var jag som sagt liten o smal.

Jag var vig och snabb.

Kunde gömma mig vart som helst och plötsligt hoppa fram i ett bakhåll och skjuta min fiende.

 

14 åringen började ta mig som gisslan.

Vi blev två läger. Han mot oss.

 

Jag minns att han tog in mig en en kojja som han hade byggt under en fallen gran.

På marken låg granris och taket var också täckt med samma sak.

Det var i princip omöjligt att se någon där inne.

Det var totalt kamoflerat.

 

 

När jag blev tillfångatagen som gisslan så blev jag alltid indragen på detta gömställe.

Men  för varje gång så blev det mer och mer konstigt.

Killen, den stora svettiga killen, började lägga sig på min späda kropp.

Han sa att det var så man kamoflerade sig.

Så att ingen skulle se en.

 

Jag minns hur jag tyckte att detta var obehagligt, men jag vågade liksom inte säg ifrån.

Han var stor, kraftigt byggd, 6 år äldre och svettig.

Han var dessutom stark som en oxå.

När han la sig på mig så kunde jag knappt andas.

Han gned sig mot mig och jag kände hur svetten från hans panna droppade i mitt ansikte samtidigt som grankvistar skar in i min lilla rygg.

Så höll han på några gånger.

Jag hade sår på min rygg, men vågade inte säga något.

Jag var 8 år.

" ner i deras förråd i källaren.

I förrådet låg en massa dynor staplade.

Det var dynorna till trädgådsmöblerna som blivit undanplockade fram emot hösten.

 

Han tog in mig där o sa att vi skulle kamoflera. Han hade börjat kalla det så numera.

Just denna gången kändes det jätte konstigt.

Det var ju meningen vi skulle leka i skogen.

Att jag skulle bli räddad av min bror och hans kompis genom ett kristillslag.

Så som det alltid var.

Men inte denna gången.

Han ville inte att någon  skulle hitta oss.

 

Väl nere i källaren så la han mig på dynorna och la sig på mig o kamoflerade.

Han gned sig, svettades och kollade runtomkring så ingen skulle komma - som  alltid.

Men denna gången knäppta han upp sitt skärm och tog handen under min tröja.

Han smekte mina ännu ej utvecklade bröst och stönade till.

Jag mådde illa, kunde inte andas av hans tyngd.

Han höll sin kalla, svettblöta hand över min lilla mun så att jag inte skulle kunna skrika eller kalla på hjälp.

Hela tiden intalade han mig (eller sig själv) att det bara var en lek, vi kamoflerade oss bara.

 

Mitt hjärta bankade hårt och jag bad till gud att min bror o hand skompis skulle hitta mig.

Då kom min bror. Min älskade bror.

Han "fritog" mig.

Denna gången sprang jag hem till mamma och berättade vad som hade hänt.

Om inte min bror hade kommit in så vet jag inte vad som hade hänt.

Kanske hade jag förlorat min oskuld, 8 år gammal, till en svettig, storvuxen 14-åring, mot min vilja..

 

Jag är inte bitter. Jag är inte arg. Jag tycker inte synd om mig själv.
Däremot är jag tacksam min bror.

 

 

 

 

Jag är inte som alla andra.

Men samtidigt. Vad är alla andra?

 

Jag tar mycket för givet. Alltså blir jag ofta besviken.

Jag målar lätt upp en bild på hur allt kommer att bli. Men det stämmer sällan.

 

Jag är en obotlig romantiker som blivit sårad genom hela livet.

 

Jag är oftast för snäll och har stor empati för äldre och djur.

När jag var liten saknade jag empati för djur helt.

Men det har ändrats.

Kanske för att djur aldrig dömde mig? 

 

Jag har inte jätte stor empati för andra människor och jag tycker inte om fula barn.

Samtidigt som jag har jätte stor empati för vissa.

Jag är konstig där. Eller normal?

 

Jag tror alltid att alla som säger jag finns där för dig , faktiskt alltid ska finnas där för en. Oavsett vad. Jag menar verkligen oavsett vad. Men de stämmer aldrig.

Jag finns alltid. Det stämmer. Om någon som jag har lovat att finnas där för. Ringer mitt i natten o behöver hjälp på andra sidan atlanten. Så kommer jag att göra allt jag kan.

 

Jag försöker alltid att förlåta människor. Men jag glömmer aldrig. 

 

Jag blir fruktansvärt arg på två röda sekunder, men jag hatar konfrontationer.

Om jag ska konfrontera någon så måste jag göra det direkt. Annars försvinner min ilska igen.

 

Jag glömmer saker hela tiden. Vart jag lagt mina nycklar. Vad jag skulle handla. Vem jag lovade att ringa. Att boka tvättid eller ta med soppåsen vid dörren när jag går. 

För jag är så tankspridd. Mitt focus distraheras jätte snabbt.

 

Jag söker ständigt efter kickar (även om det har blivit mycket bättre med åldern).

 

Jag syns och hörs. Jag pratar rakt ut och tänker sen. Jag menar inget illa. Jag är bara sån som alltid velat stå i centrum.

Jag har alltid varit i fronten. Jag har svårt för att vara undergiven i en vänskapsrelation. Men jag blir lätt undergiven med en partner. OM jag verkligen älskar personen.

 

Ja ger mig aldrig om jag har rätt. Jag skulle inte backa i ett bråk (för jag fattar inte att det oftast är det bästa).

 

Jag har ofta dåligt samvete för att jag inte hälsar på familj och vänner så ofta.

 

Jag är pappas flicka, utan att han vet det.

Jag älskar min pappa så innerligt att det gör ont i mitt bröst ibland när jag tänker på honom.

Inte förän jag fick min son, har jag förstått det där med bandet mellan far/dotter , mor/son.

Jag har alltid haft min mammas attityd, men min pappas hjärta.

 

Jag kan börja gråta över att jag saknar min pappa.

Jag kan avundas mina vänners relation till sina fädrar.

 

Mina barn driver mig till vansinne. Jag har lätt för att skrika och smälla med dörrar när vi diskuterar. Som om jag var 14 år, när det är jag som är mamman.

 

Jag gör det mesta som jag gör för att få höra "jag är stolt över dig". Jag strävar alltid efter att vara duktig. Räcka till. Vara rolig och söt.

Egentligen känner jag mig inte alls fin eller bra.

 

Jag behöver bekräftelse. Enorm bekräftelse av min partner. Om jag inte får höra att jag varit duktig när jag städat, eller om något jag handlat är fint, eller om jag inte får beröring o kyssar varje dag. Så tror jag att relationen är påväg att lösas upp. att jag inte duger. Att jag inte syns eller att jag inte är tillräckligt bra.

 

Jag kan bli kallad hora, äcklig fitta, värdelös, bli spottad på  och ta en lavett utan att bli sårad eller kränkt.

Jag har varit med om så mycket att det inte biter längre. 

 

Jag pratar mycket och överdriver ofta. Mina vänner vet det. Och det är sådan jag är när jag berättar saker. Sätter lite extra krydda på historien.

 

Jag är fruktansvärt impulsiv och kan få för mig att plötsligt bada i en fontän mitt i vintern. Däremot är jag otroligt lojal. Jag skulle aldrig vara otrogen eller svika någon jag bryr mig om.

 

Jag är hämndlysten. Som jag sa innan så glömmer jag aldrig. De kan däremot ta 20 år innan jag får chansen att ge igen för något som verkligen gjort mig illa.

 

Jag kan inte ha rutiner. Jag är värdelös på att lyssna på ett längre samtal som inte intresserar mig.

 

Jag har fruktansvärt svårt för att komma upp på morgonen. Men är fruktansvärt effektiv när jag väl gått upp.

 

Jag känner att folk hugger mig i ryggen, styckar mig invärtes och kissar i min mun om de inte håller ett ynka litet löfte (som kanske egentligen inte var så viktigt för dem, men väldigt viktigt för mig)

 

Jag överreagerar gärna och ofta. Omedvetet är jag lite av en dramaqueen. Jag handlar först och tänker sen. Jag saknar helt konsekvenstänk och tror att allting, alltid, ordnar sig.

 

Jag är en jävel på att göra affärer. Jag är manipulativ på ett bra sätt. Jag spelar dessutom för mycket och shoppar när jag mår dåligt.

 

Jag har haft ångest, panikångest OCD, existensionell ångest och GAD sedan jag var 8 år. (om inte tidigare)

Ofta blandar jag mig i alla andrs problem för att slippa tänka på mina egna.

 

Jag bär på en massa saker som man inte bör bära på. Jag har sett mycket som man inte ska se. Jag har blivit utsatt för saker som aldrig någonsin är ok att utsätta en annan människa för.

 

Jag lever, jag lär, jag älskar och hatar. Bara lite mer än alla andra.