Wessmans sanning

När jag var liten så lekte jag oftast bara med killar.

Det var mindre komplicerat.

Man satt inte bara still o lekte med dockor utan man var ute och lekte krig, dunkgömme och kurragömma.

Det passade mig bättre på något vis.

Sen var våa grannar pojkar.

Det fanns liksom iga flickor runtomkring oss.

 

Jag minns att vi ofta lekte krig i skogen.

Det var så roligt!

Va hade byggt läger, hade gamla patroner som pengar, stubbitar som meloner, pinnar som gevär.

Hela skogen var vårt krigsfällt.

Vi hade gömstälen som var helt kamoflerade.

Idag vet jag var ordet kamoflera betyder.

Men då, när jag var 8 år så viste jag inte exakt vad det var.

Men det blev en del av leken. En del av leken som inte alls kändes ok.

 

Det var jag, min bror och två pojkar som alltid lekte.

Jag var 8 år, min bror var 10år och hans kompis var också 10år. Hans storebror i sin tur var 14år.

Vi lekte bra trots att jag var liten.

Och liten var jag. 

130 lång och 25 kilo.

 

Broren som var 14år var stor, pluffsig och ofta svettig i pannan.

Han var inte som alla andra, det har jag förstått med åren.

Han gick på scoterna och hade alltid gröna militärliknande kläder.

En typisk kille som vöxte upp till en hämmad enstöring.

 

När vi lekte krig så var jag som sagt liten o smal.

Jag var vig och snabb.

Kunde gömma mig vart som helst och plötsligt hoppa fram i ett bakhåll och skjuta min fiende.

 

14 åringen började ta mig som gisslan.

Vi blev två läger. Han mot oss.

 

Jag minns att han tog in mig en en kojja som han hade byggt under en fallen gran.

På marken låg granris och taket var också täckt med samma sak.

Det var i princip omöjligt att se någon där inne.

Det var totalt kamoflerat.

 

 

När jag blev tillfångatagen som gisslan så blev jag alltid indragen på detta gömställe.

Men  för varje gång så blev det mer och mer konstigt.

Killen, den stora svettiga killen, började lägga sig på min späda kropp.

Han sa att det var så man kamoflerade sig.

Så att ingen skulle se en.

 

Jag minns hur jag tyckte att detta var obehagligt, men jag vågade liksom inte säg ifrån.

Han var stor, kraftigt byggd, 6 år äldre och svettig.

Han var dessutom stark som en oxå.

När han la sig på mig så kunde jag knappt andas.

Han gned sig mot mig och jag kände hur svetten från hans panna droppade i mitt ansikte samtidigt som grankvistar skar in i min lilla rygg.

Så höll han på några gånger.

Jag hade sår på min rygg, men vågade inte säga något.

Jag var 8 år.

" ner i deras förråd i källaren.

I förrådet låg en massa dynor staplade.

Det var dynorna till trädgådsmöblerna som blivit undanplockade fram emot hösten.

 

Han tog in mig där o sa att vi skulle kamoflera. Han hade börjat kalla det så numera.

Just denna gången kändes det jätte konstigt.

Det var ju meningen vi skulle leka i skogen.

Att jag skulle bli räddad av min bror och hans kompis genom ett kristillslag.

Så som det alltid var.

Men inte denna gången.

Han ville inte att någon  skulle hitta oss.

 

Väl nere i källaren så la han mig på dynorna och la sig på mig o kamoflerade.

Han gned sig, svettades och kollade runtomkring så ingen skulle komma - som  alltid.

Men denna gången knäppta han upp sitt skärm och tog handen under min tröja.

Han smekte mina ännu ej utvecklade bröst och stönade till.

Jag mådde illa, kunde inte andas av hans tyngd.

Han höll sin kalla, svettblöta hand över min lilla mun så att jag inte skulle kunna skrika eller kalla på hjälp.

Hela tiden intalade han mig (eller sig själv) att det bara var en lek, vi kamoflerade oss bara.

 

Mitt hjärta bankade hårt och jag bad till gud att min bror o hand skompis skulle hitta mig.

Då kom min bror. Min älskade bror.

Han "fritog" mig.

Denna gången sprang jag hem till mamma och berättade vad som hade hänt.

Om inte min bror hade kommit in så vet jag inte vad som hade hänt.

Kanske hade jag förlorat min oskuld, 8 år gammal, till en svettig, storvuxen 14-åring, mot min vilja..

 

Jag är inte bitter. Jag är inte arg. Jag tycker inte synd om mig själv.
Däremot är jag tacksam min bror.