Wessmans sanning

Igår bara brast det.
På väg hem från jobbet klockan 22.05 så bröt jag ihop.
Totalt.
Jag grät så hysteriskt, så hjärtligt, det rev ända inne ifrån själen.
Det kändes som om jag slets i stycken inombords.
Som om hela jag föll ihop i miljoner skärvor.
Som bara föll till golvet, och där satt jag i sätet med rinnande maskara, naken och utlämnad till mig själv.

Då ringer min underbara man, han finns där, lyssnar, tröstar och slickar mina sår.
Varsamt plockade han upp skärvorna som var jag och pysslade ihop dom, en efter en satte han ihop mig, försiktigt gjorde han mig hel.
Så pass hel så att jag kunde köra vidare, ta mig hem.

Jag skrek åt honom, grät högljutt, var frustrerad, förtvivlad, ledsen och ensam.
Tankarna som for runt i huvudet, om livets mening, om det förflutna, framtiden och mitt forna jag.
Jag tappade mig själv för många år sedan.
Tappade mig, Jacquline.
Jag blev vilsen i mig själv, sökte vägar som inte var de bästa.
Men nu står jag här flera år senare och jag, JAG, börjar komma tillbaka.
Det är så känslosamt.
Jag har trott i så många år att jag har varit förlorad, att jag aldrig ska komma tillbaka igen.
Allt detta som bara slog mig i ansiktet, igår, på väg hem från jobbet.

Utan Tomas smekande ord i mitt öra hade jag inte kommit hem.
Jag hade nog fan stannat på en P-ruta och slitit mitt hår i förtvivlan.
Liggandes i fosterställning med gråt i hela halsen.
Istället fick jag vräka ur mig allt till en förstående och stöttande man som tillslut fick mig att le.

Bryt ihop och kom igen!
Done.
Men utan min Tomas hade det inte varit möjligt.