I underbara vänners sällskap
I fredags så var det massa mys.
Jag o Tomas hämtade ut bilen från verkstaden efter jobbet.
Besiktigade den och körde till maxi o handlade hem gottis.
När vi kom hem så lagade vi tacos och mös med barnen.
Igår så hade vi lite vänner här.
Fina vänner.
Vänner som man kan säg allt till.
Vi åt ostbricka, drack lite, spelade sällskapsspel, skrattade och hade kul.
Vi sjöng kareoke och Tomas fick äntligen ihop sitt rockband till guitarr herro.
Jesse på bas, Ida-lie på trummor, hennes kompis Moa på mikrofon tillsammans med Zaphira och Sanna på gitarr.
Tomas var maneger och jag o Robban satt mest o skrattade.
På natten vaknade lilla Eddie med maginfluensa.
Imorse verkade han vara bättre och ville hitta på något, så vi satte oss i bilen för att susa till Ikea med Sanna.
Halvvägs kom en kaskadspya så de va bara o vända o lämna över lilla sjuklingen till Tomas.
Nu har han 39.1 grader i feber och imorgon blir det VAB.
Så många som har maginfluensa nu.
Jag vill inte, vill inte, vill inte!
Efter i lördags så fick jag mycket att reflektera över.
Så underbart att få prata och dela tankar och känslor med mina fina vänner.
Jag har varit kvar i något som jag lämnat för längesen.
Det har jag väl egentligen vetat innan men förträngt.
Jag har inte velat inse eller ta itu med saker som jag känt så mycket för.
Just för att jag varit, eller är, så rädd att förlora det som står mig så nära.
Men jag då? Jag är snart 30 år och stampar kvar här, för alla andras skull.
Heart vs brain.
Eller egentligen så är det väl mer att mitt hjärta slits åt två olika håll.
Jag måste snart konfrontera människor, försöka förklara, få dem att förstå att det här är Jag, det här är Mitt liv, Mina vägar som jag har valt dem.
Och så här kommer det att bli. Älskar de mig så finns de kvar, alltid.
Glädjas åt min framgång, min lycka och mina val. Att ni ser på mig med ett leende när jag vecklar ut mina vingar och flyger själv.
Att ni håller min hand de dagar jag vacklar, men fortfarande låter mig se mitt mål lika klart.
Snälla håll inte mig tillbaka, begränsa inte mig.
Låt mig luta mig emot er när jag håller på att falla.
Det hade jag gjort med er, utan att blinka.
I så många år har jag känt mig vingklippt.
Men jag är redo nu, på riktigt.
Hoppas ni är med mig.
Jag o Tomas hämtade ut bilen från verkstaden efter jobbet.
Besiktigade den och körde till maxi o handlade hem gottis.
När vi kom hem så lagade vi tacos och mös med barnen.
Igår så hade vi lite vänner här.
Fina vänner.
Vänner som man kan säg allt till.
Vi åt ostbricka, drack lite, spelade sällskapsspel, skrattade och hade kul.
Vi sjöng kareoke och Tomas fick äntligen ihop sitt rockband till guitarr herro.
Jesse på bas, Ida-lie på trummor, hennes kompis Moa på mikrofon tillsammans med Zaphira och Sanna på gitarr.
Tomas var maneger och jag o Robban satt mest o skrattade.
På natten vaknade lilla Eddie med maginfluensa.
Imorse verkade han vara bättre och ville hitta på något, så vi satte oss i bilen för att susa till Ikea med Sanna.
Halvvägs kom en kaskadspya så de va bara o vända o lämna över lilla sjuklingen till Tomas.
Nu har han 39.1 grader i feber och imorgon blir det VAB.
Så många som har maginfluensa nu.
Jag vill inte, vill inte, vill inte!
Efter i lördags så fick jag mycket att reflektera över.
Så underbart att få prata och dela tankar och känslor med mina fina vänner.
Jag har varit kvar i något som jag lämnat för längesen.
Det har jag väl egentligen vetat innan men förträngt.
Jag har inte velat inse eller ta itu med saker som jag känt så mycket för.
Just för att jag varit, eller är, så rädd att förlora det som står mig så nära.
Men jag då? Jag är snart 30 år och stampar kvar här, för alla andras skull.
Heart vs brain.
Eller egentligen så är det väl mer att mitt hjärta slits åt två olika håll.
Jag måste snart konfrontera människor, försöka förklara, få dem att förstå att det här är Jag, det här är Mitt liv, Mina vägar som jag har valt dem.
Och så här kommer det att bli. Älskar de mig så finns de kvar, alltid.
Glädjas åt min framgång, min lycka och mina val. Att ni ser på mig med ett leende när jag vecklar ut mina vingar och flyger själv.
Att ni håller min hand de dagar jag vacklar, men fortfarande låter mig se mitt mål lika klart.
Snälla håll inte mig tillbaka, begränsa inte mig.
Låt mig luta mig emot er när jag håller på att falla.
Det hade jag gjort med er, utan att blinka.
I så många år har jag känt mig vingklippt.
Men jag är redo nu, på riktigt.
Hoppas ni är med mig.